Med kapade ben kämpar vi på….

Det var väldigt länge sen jag skrev här. Hoppas trots det att det finns någon kvar som kikat in med jämna mellanrum för att se om jag uppdaterat. FÖRLÅT. Ska försöka bli bättre på att uppdatera.

Som de flesta nog redan vet har det varit en tuff start på detta året för oss.
Först Mios ben som klyddade…sen gick min pappa bort…hundarna var magsjuka….katten behövde akut sövas och dra ut tänder…begravning….ja och sen då Merlin….

Merlin som detta inlägget får handla om. Tänkt försöka sammanfatta det som skett den senaste månaden. De flesta av er har redan hört det mesta. Men skriver ändå.

De senaste veckorna har känts helt overkliga.
Någon slog undan benen på oss och bara precis nu börjar vi försöka resa på oss igen och ta oss vidare!

Efter djurens alla sjukdomare det senaste året så började jag känna mig SMÅTT hypokondrisk och när Merlin började bli hängig och strula med maten trodde jag bara jag var inbillningssjuk eller att han hade en dålig dag.
Men till slut- efter minst 2 veckor- insåg vi att det nog faktiskt var nåt som inte stämde. Han ville inte äta- inte ens färskfodret, han ville inte gå med på promenader utan ville bara vara hemma och sova och såg helt slok-örad ut😦

Fick tid till veterinären den 3 april, till veterinär Mette eftersom det var hon som hade tid ”akut”. Det togs en massa blodprover- de flesta normala men ett par stycken som var avvikande. Ytterliggare prover togs- fässtingsjukdomarna- och en binjurebelastning gjordes. Dessa prover skickades iväg så vi fick vänta på svaren.
Merlin fick medicin utskrivet om illamående- om det mot all förmodan var anledningen till att han inte ville äta, och en medicin mot gallbesvär. Detta skulle han ta i väntan på provsvaren.

En vecka senare var Merlin fortfarande hängig och ville knappt äta. Fick reda på att alla proverna var bra. Då ville veterinären gå vidare med att göra ultraljud av lever och galla- pga att ett av leverproverna varit aningens förhöjt. Detta kunde tyda på gallbesvär. Så vi fick tid dagen efter.

Torsd den 11 april åkte vi igen till Öresunds veterinärklinik för att göra ultraljud. Denna gången blev det Miriam vi fick träffa- nu har vi varit hos alla deras fyra veterinärer😉
Merlins mage blev rakad- blev rena valpismagen hihi. Len och gosig!😀
Sen började veterinären nerifrån i buken. Hon brukade alltid kolla allt även om det var lever o galla som var beställt.
Hon hann knappt mer än börja förrän hon såg nåt konstigt. På flera ställen var Merlins tunntarm mer än tregånger förtjockad jämfört med hur den var (och ska vara) på de andra ställena. Sen såg hon fläckar på levern som hon inte kunde säga vad det var. Galla och gallvägar såg bra ut. Och även resten av buken.

Innan hon började med ultraljudet lyssnade hon på hans hjärta. Hon tyckte det slog långsamt. Han hade en puls på 60 ungefär. Vilket är lågt, speciellt för en hund som är hos veterinären. Där brukar de flesta hundar få högre puls.
Så när vi ändå var igång så gjorde hon ultraljud på hjärtat.
Och det såg så där lagom bra ut. Det slog långsamt och drog inte alls ihop sig som det ska. Miriam är hjärtspecialist så vi var i goda händer om man säger så. Hon trodde att hjärtat var påverkat av vad det nu var som fanns i/runt tarmarna.
Hon frågade om han brukade tugga i sig saker. Men nej han har aldrig varit en sån hund- inte ens som valp åt han på saker.

Oavsett vad det var som fanns i buken så gick det inte att avgöra vad utan att operera honom och öppna upp buken. Hon skulle försöka få tag på Dragan och dubbelkolla om han kunde ta Merlin på operation dagen efter redan. Merlin mådde ju inte bra så någonting behövde göras.
Hörde vi inget under kvällen skulle vi komma tillbaka fastande morgonen efter kl 8.

Redan då nämnde hon att vi var tvungna att vara beredda på att man inte vet vad man hittar. Att risken fanns att det man hittade inte gick att göra något åt och att det bästa då kanske var att inte väcka honom igen… Allting blev som en stor bubbla. Det var den värsta kvällen nånsin. När vi gick och la oss visste vi inte om det var sista natten hemma med Merlin… Skulle han få följa med hem igen? Både Björn och jag satt och stortjöt i sängen och pussade en massa på honom när vi skulle lägga oss….och Merlin han tyckte mest vi var jobbiga ”Låt mig sova”.

Det var med en stor klump i magen vi körde till veterinären på morgonen och lämnade Merlin. Dragan pratade en stund med oss innan han tog Merlin. Både Björn och jag var eniga i att om han ansåg att det de hittade inte gick att göra något åt så ville vi inte att Merlin skulle vakna igen. Ett tungt beslut men det enda rätta för oss och Merlin.
Han lovade ringa såfort han visste något.

Björn och jag körde hem till hans mamma för att vänta. Knappt en timme senare ringde Dragan…. Det var nästan så jag inte klarade av att svara…
Han började med att säga att det såg inte så bra ut…. och där kom nästan frukosten upp…
Sen förklarade han att han hittat något som växer runt tunntarmen och runt bukspottkörteln. Fläckarna på levern såg inte ut på samma sätt så det var nog inget konstigt- var nog bara att hans lever såg ut så.
Det troligaste var att det var tumörer som växte. Det fanns nån mikrochans att det skulle kunna vara någon tarmsjukdom.
Vi hade två alternativ. Antingen låta honom somna in. Eller ta bort det som gick att ta bort-man kan ju ta bort del av tarm utan problem- och skicka på analys. Var det en tarmsjukdom så går det ju att behandla med god effekt. Visade det något annat får man ta ställning till det.

Vi frågade veterinären vad han tyckte/trodde. Han sa att hade det varit hans hund så hade han gett det en chans….och vi litar fullt ut på honom, att han inte skulle utsätta sin egen hund för något han inte tror på. Så vi la på och han fortsatte operera.

På eftermiddagen åkte vi för att hämta Merlin. Han var då groggy men såg ut att må bra. Ett stort plåster hade han på magen.
Dragan pratade med oss innan vi åkte hem. Nu hade han sett noggrannare vad det var han tagit ut. Det som växte var lymfkörtlar som hade växt runt tarmen och runt bukspottkörteln. Han hade plockat bort allt utan att behöva skära i eller ta bort något av tarmen. Utifrån det han sett sa han att det troligaste var att det var lymfom Merlin hade. Cancer i lymfsystemet. Det fanns fortfarande en chans att det kunde vara en tarmsjukdom som inflammerat lymfkörtlarna. Men att vi fick vara beredda på det värsta.

Så nu började ännu en väntan…. Upp till två veckor kunde det ta att få svar på biopsierna.
Antibiotika och kortison sattes in. Vilket skulle göra honom mycket bättre redan dagen efter- oavsett vad diagnosen blev. Stygnen skulle sitta 14 dagar och under den tiden skulle han såklart ta det lugnt.

Det var en fantastisk känsla att få hem honom igen! Samtidigt som tusen saker gnagde i bakhuvudet…gjorde vi rätt..skulle vi låtit honom somna in…kommer han bli bra…
Han mådde faktiskt jättemycket bättre redan dagen efter operationen. Såg gladare ut i ögonen och åt!!! Vilket vi var överlyckliga över eftersom han verkligen knappt velat äta de senaste veckorna.
De första dagarna såg vi att han mådde bättre. Sen kändes det som det blev en liten svacka igen. Han började sortera bort torrfodret..och han var tröttare och hängigare igen… troligtvis bara en tillfällig svacka. För det vände sen igen och han blev piggare och gladare.

6 dagar efter operationen, den 18 april, ringde Dragan mig. Då hade biopsisvaren kommit och det var tyvärr Malignt Lymfom. Jag blev rätt ställd när han ringde och kom inte på så mycket att fråga om… men vi kom överens om att vi skulle förlänga kortisonbehandlingen lite mer än han sagt från början.

Det var ett tungt besked även om vi på något sätt känt det på oss.
Mycket tankar som började snurra i huvudet.
Sjukdomen kommer komma tillbaka- man kan inte bota den. Men det kan ta lång tid innan den kommer tillbaka och fram tills dess kommer Merlin förhoppningsvis leva som vanligt och vara pigg och glad.
Dagen efter ringde jag och sökte Dragan för då hade vi tusen frågor o funderingar. Fick tyvärr inte tag på honom förrän måndagen efter vilket gav oss ännu mer tid under helgen att grubbla.
Mycket funderingar gällande behandling eller inte. Googlar man Malignt Lymfom och hund så får man fram mycket sidor där det står om cellgiftsbehandling medans detta i princip inte var nåt Dragan nämnt nåt om. Även tankar kring hur snabbt han kommer bli ”sig själv”, hur hans hjärta kommer må, hur vi ska förhålla oss med aktiviteter etc. Ja mycket tankar. Som jag vet jag även bollat med många av er vänner där ute….

Fick inte så många konkreta svar eftersom Dragan inte kände han kunde ge det, utan han ville ta reda på lite mer och sen ringa mig nån dag senare. Vi skulle ändå dit på fredagen och ta stygnen så jag tyckte då kunde vi ju prata då.
Men på torsdagen så ringde faktiskt Dragan vilket kändes skönt- för då känns det som han bryr sig, vilket jag ju vet han gör. Men ja ni fattar.

Angående cellgiftsbehandling så är det så att det kan man visst ge- men då måste hunden dels vara kortisonfri några veckor för att man sen ska kunna ta prover. Sen måste man cellbestämma cancern och typa den- för att ta reda på exakt vilken typ av lymfom det är- och vilken behandling man sen ska ge. Detta görs inte på så många djursjukhus.
Björn och jag hade i princip redan innan Dragan tog reda på detta tagit beslutet att vi INTE ville utsätta Merlin för någon cellgiftsbehandling. Även om hundar inte får de hemska biverkningar som människor får vid cellgiftsbehandling så känner vi inte att vi vill utsätta Merlin för den stressen det ändå innebär att åka hit och dit för prover och behandlingar. Han har så lätt för att bli orolig och stressad så vi vill inte låta honom gå igenom det. Dessutom vet man inte hur mycket tid man ”köper sig”. Nånstans mellan 6-12 månder står det på de flesta ställen….

På fredagen 26/4 åkte vi dit för att ta stygnen och för att än en gång prata med Dragan.
Magen hade läkt fint och stygnen togs utan problem.
Samtalet med Dragan kändes bra. Han var enig i vårt beslut att inte genomföra nån behandling-han hade inte heller gjort det med sin hund.
Hjärtfrekvensen var fortfarande låg och tyvärr så är det sviter av sjukdomen- och inget man kan göra nåt åt. Det har ingen större betydelse med att göra nåt mer ultraljud för oavsett vad det visar så kan man inte behandla det.
Han var fortfarande blek i sitt tandkött så vi bestämde att vi skulle ta nya blodprover nu på månd den 13/5, mest för att kolla av.
I övrigt diskuterade vi lite hur han ska leva och vad vi kan göra. Han ska få leva så vanligt som möjligt- utifrån vad han orkar. Björn hade bokat in sig på två vallningshelger nu i maj/juni som han skulle gå med Merlin. Men det blir för mycket stress och ansträngning för honom så de har han tyvärr fått hoppa av😦
Dragan sa även att man mycket väl skulle kunna göra en CT för att scanna igenom honom och se om där finns dler tumörer nån annastans. De som fanns i buken togs ju bort- men det är inget som säger att det inte är spritt nån annastans redan. Men vi kom alla fram till att inte heller det ger något som påverkar hans behandling. Mer än att vi vet var och om där finns nåt.

Annars så ska vi ta det som det kommer. Vi ska njuta av våra stunder med honom. Och hoppas vi får ha honom kvar hos oss länge till!!!!! Men även med vetskapen att även om det kan ta lång tid innan det kommer tillbaka så är det vanligare att det kommer tillbaka snabbt…..

Detta var lite av de första två veckorna…..sammanfattat för att ni ska förstå hur våra tankegångar varit, och även för att vi själva ska ha något att läsa tillbaka på. Man glömmer så snabbt hur alla turer gått….

Som de flesta vet så har de senaste veckorna varit mycket upp och ner. Om detta kommer i ett annat blogginlägg.

Tack för allt stöd som ni alla gett oss!!! Och fortfarande ger oss!!! Ni är alla helt fantastiska.

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Med kapade ben kämpar vi på….

  1. Tänker på er varje dag och hoppas att han får må bra hos er länge till!!!! Kram!!

  2. baraomfiasflock skriver:

    Men oj vad ni har gått igenom! Och jag kan bara föreställa mig hur jobbigt det fortfarande måste vara att leva med att inte veta hur länge till ni har honom kvar.❤

  3. Anneli & Clemmie skriver:

    Jag vet att man klarar av vilka svårigheter som helst, därför att man inte har något val, men allt detta som ni har varit med om måste göra er till superstålmän, eftersom det sägs att man blir stark av prövningar… Tänker på er varje dag och hoppas få höra att Merlin blivit piggare. Att denna underbara kille, så söt och snäll, charmig o go, gapig o busig, vacker och unik är så sjuk vill man bara inte acceptera. Man blir arg för att denna sjukdom drabbat just honom och er familj – det kunde ju drabbat någon som gjort sig ”förtjänt” av det. Fast innerst inne önskar man ingen detta… Hoppas så att Merlin kommer att få en bättre period och att tröttheten släpper lite, så att ni får ytterligare kvalitetstid med honom. Skickar några extra styrkekramar och fortsätter tänka på er…❤

  4. Liza skriver:

    Fast det gått flera veckor sen du skrev om när han skulle sövas och öppnas, så kommer tårarna nu liksom då, när jag läser blogginlägget. Jag kan inte föreställa mig vad ni gått igenom men du ska veta att ni har verkligen funnits och finns i mina tankar. Jag hoppas verkligen att Merlin får vara ”frisk” länge till och jag håller med Annelie i allt om vad hon skrivit om Merlin, världens bästa Merlin ju!
    Och jag är då en som hänger absolut kvar och tittar in här mest varje dag, älskar din blogg ju!!😀 Och vem kan se sig mätt på att titta på de underbara blå?! Inte jag!
    Massor av styrkekramar till er alla❤

  5. carita skriver:

    O herregud, kan knappt tänka mig hur jobbigt det måste ha varit för er, jag ger er massa styrkekramar och hoppas att han får leva länge med er❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s