Min ängel

✝ ✞   08.09.01-13.05.23    ✞ ✝

Min  älskade Merlin-ängel har flugit iväg och hur ofattbart det än är så kommer han inte komma tillbaka….. Jag kan inte förstå att han aldrig mer kommer gå med oss på våra promenader, att han aldrig mer kommer rulla ihop sig mellan våra kuddar i sängen eller i soffan eller att han aldrig mer kommer gå fot vid min sida med sin underbara leende.

Jag kommer aldrig mer få sitta och mysa med hans mjuka lena öron. Eller pussa hans underbaraste gosenos.
Eller morra på honom för hans eviga skällande i vissa situationer. Eller höra honom ”prata” när han försökte få oss att förstå vad han ville….

Merlin var vår första hund. En aussie dessutom- som så många inte tycker är en förstagångs hundras. Han har under dessa åren gett oss MÅNGA gråa hår!!! Men han har samtidigt lärt mig så mycket om mig själv och hur jag reagerar i olika situationer, när vi kämpat oss igenom svårigheter. Han var min bäste vän. Kommer alltid att vara lite sådär extra speciell- just eftersom han var som han var.

Men sjukdomen vann över honom. Denna hemska cancer! Vi fick 6 bonusveckor med honom! Vilket vi är glada över att ha fått- samtidigt som en del av de veckorna mådde både Merlin och vi rätt dåligt😦
Allt gick mycket fortare än vi hoppats eller trott på. Vi var beredda på att det kunde komma tillbaka fort- men inte anade vi att det skulle gå så fort. Läste man om lymfom på nätet så stod det att genomsnittsöverlevnanden vid obehandlat lymfom var 6 veckor från diagnos. Men tänkte ju hela tiden att de tog ju bort det där växte….så lite behandlad kändes han på nåt sätt. Men nej- lymfomet finns i blodbanan så han räknades som obehandlad. Vi ångrar inte en sekund att vi inte ville ge honom cellgifter. Men trodde ju som sagt inte i vår vildaste fantasi att det skulle gå så snabbt utför….

Förra fredagen så satt Björn och jag och diskuterade igenom hela situationen. Trots sina ljusa stunder så mådde Merlin inte bra. Han låg mestadelen av tiden, ville inte gå med på promenader- såvida vi inte åkte iväg för då sken han upp o orkade gå en liten sväng. Med liten sväng menar jag typ 10 minuter. Sen ville han inte mer. Han följde glatt med ut i trädgården men la sig oftast direkt. Så o stora drag kan man säga att han låg ner 23 timmar per dygn. Detta tyckte vi inte var ett värdigt liv, han som annars är en aktiv hund. Aptit hade han tack och lov- han åt upp till 5 ggr per dag bara för att skona magen. Men det som sen kom ut var fortfarande inte bra. Han ville heller inte hoppa upp i soffan eller sängen längre- där han alltid annars ligger. Han la sig hela tiden längs med väggen eller soffan på golvet. Han ville inte heller att man höll på och klappade honom eller försökte kela- då drog han sig demonstrativt undan.

Vi fattade ett fruktansvärt tufft beslut. Vi ville att Merlin skulle få sluta med flaggan i topp– han förtjänade inget annat. Och så som han mådde/levde nu var inget värdigt liv- så vi fattade det hemskaste beslut vi någonsin tagit. Att Merlin skulle få somna in en vecka senare. Kändes inte nån mening med att hålla på och ta nya prover. Utan vi ville han skulle få ett värdigt slut istället. Sjukdomen hade bara en utgång….

Hela helgen bestod av en massa avsked och sprutande tårar.

Så kom måndagen och jag var tvungen att ringa det värsta samtal jag ringt i hela mitt liv- till veterinären för att boka tiden….
Att hon ens hörde vad jag sa är ett under så som jag grät. Men det bestämdes iaf att vi skulle dit på fredagen kl 9……

Resten av veckan var tuff. Vetskapen om att slutet närmade sig…tårarna fortsatte spruta titt som tätt. Var det rätt beslut- kanske var han nöjd med så som han hade det nu…kanske kunde han leva ”bra” ett tag till…. Även om vi visste att det var rätt beslut- så smög där då och då fram en procents tvivel. Alla som vi berättade för ansåg att vi tagit ett otroligt klokt och starkt beslut. Tack för alla era fina ord…..men det var fruktansvärt tufft ändå…. Vi ville ju det bästa för vår älskade Merlin!

Eftersom vi jobbade så var min mamma, Björns mamma och Tommi här dagarna förra veckan och passade hundarna. Det kändes skönt att de inte var ensamma. För även om hundarna inte visste vad vi tagit för beslut så kände de ju av våra känslor och då var det skönt att de hade sällskap.

Kommer inte ihåg om jag skrev i förra inlägget om att jag tyckt mig se att Merlin förr förra veckan tog små konstiga snedsteg nån enstaka gång med bakbenen när han stannade. Först trodde jag det var inbillning men sen såg Björn det oxå någon gång. Men sen försvann det igen och vi tänkte det var kanske för han tappat muskler och var trött i kroppen.

Men något har det varit…för i torsdags när jag kom hem från jobb på eftermiddagen så sa Tommi att de tyckt Merlin varit tröttare under dagen. Även att han först inte velat resa sig och gå ut, och sen när han väl var ute la han sig och ville inte komma in. Han gick konstigt med bakbenen. Jag tänkte att han har väl en dålig dag….

Men när jag såg honom så såg jag direkt att nåt inte stämde. Han vinglade ut på uppfarten till gräsmattan. Gick jättekonstigt med bakbenen- precis som att de vek sig/böjde sig. Sen började han bajsa gåendes- om det var för han inte kunde stanna pga smärta eller om det helt enkelt var så att han inte kunde kontrollera det vet jag inte…. Han var även väldigt stor och svullen i buken. Hård när man tryckte på den. Även där något som inte stod rätt till.
Då brast allt. Det var ju precis så här vi INTE ville att det skulle sluta… Även om vi skulle till veterinären direkt morgonen efter så kände jag att om han blivit så här hastigt sämre sen denna morgonen- vem vet vad som händer inatt. Så jag ringde direkt till veterinären och kraxade fram mellan tårarna att vi behövde komma in direkt….. Vilken tur att det var torsdag då de har kvällsöppet….

Jag ringde Björn som fortfarande var på jobb….och sen fick jag skjuts av underbara Emma in till Malmö där vi mötte upp Björn hos veterinären. Merlin klarade själv inte av att hoppa upp i bilen…

Kände mig hyfsat samlad när vi kom dit….men när jag gick in för att anmäla och stod och väntade vid kassan då bara rann tårarna. Kunde knappt prata…..

Allt gick väldigt lugnt och stilla sen. De hade ett fint rum med soffa och tända ljus. Merlin somnade in rofyllt 18.20. Han låg på golvet med huvudet i våra knän…… Han flög iväg upp i himlen.
Jag har alltid kallat Merlin min blåa ängel- och änglar trivs bäst i himlen. Det var kanske därför han lämnade oss nu….vad som känns alldeles för tidigt.
4 år, 8 mån, 23 dagar……
Det var svårt att gå ifrån honom sen. Vi lyfte upp honom på fällen i soffan…..

De senaste dagarna har varit fruktansvärt jobbiga….. Samtidigt som vi vet att NU slipper han lida så är det så oerhört tomt. Vi har försökt skingra tankarna genom att göra saker med Mio….men tårarna har flödat hela helgen…..nu kan det väl snart inte finnas fler tårar….? Det VAR rätt beslut vi fattade….synd bara att han ändå hann bli sämre…..

TACK för allt stöd ni alla har gett oss både innan när Merlin var sjuk, och nu efteråt. Ni kan inte ana hur det stärker att läsa alla era kommentarer och meddelanden. Orken finns inte alltid där att svara eller prata….men jag tar till mig allt från er!!!!!

Många undrar hur Mio tar det hela. Jag tror mest han är påverkad av våra känslor och sinnesstämning. Men i helgen har han varit rätt dämpad och såg ledsen ut. Och han och katten har legat mer tillsammans än de brukar…så nog saknar han nog Merlin. Han vet ju inget annat. Är ju van vid att ha storebror hos sig.

Många undrar oxå om vi ska skaffa en ny hund. Det kommer vi absolut göra men INTE NU. Vi vill låta detta landa och vi vill även att Mio ska växa på sig och mogna lite mer innan vi tar in en ny valp i huset. Kanske om ett år eller så…vem vet……

Saknaden är sååååå stor. Vi säger kom nu killar…..man väntar sig att han ska ligga i soffan….så himla konstig känsla att bara sätta ner en matskål….ja tillfällena är många när man förväntar sig två blå svansar som viftar….

Jag är så glad att vi den sista veckan och dagarna ändå hann göra en del av de saker vi ville avsluta med honom. Och tittar man på alla foton jag tog (helt desperat fotade jag en massa…för det är ju verkligen inte så att jag har några bilder sen innan på honom??!!😉 ) så kan man inte riktigt förstå att han faktiskt var så sjuk som han var, eller att det var så nära slutet…

Pia och killarna var här med sina hundar på lördagen och fick pussat på honom en sista gång. Lite försökte han springa med, men orkade inte så mycket.

Hela fina gänget

Merlin en sista gång med sin fina mamma Titzi

Jag hann även förverkliga det jag velat göra under många år- ta bilder på hundarna tillsammans med de vackra blommande rapsfälten. Och på de bilderna kan man verkligen inte se att Merlin var sjuk.

Vi hann även med en kort runda i hagarna för att träffa pudelbästisarna en sista gång. Men det var inte mycket ork eller lust Merlin hade till att busa. Fruktansvärt tufft att veta det var sista gången han fick springa där…även om vi vet han springer på stora ängar där han är nu!


Det som sen blev sista kvällen- hade vi planerat att åka ut med hundarna och Björns mamma och Tommi så de fick ett sista mysigt minne av dem. Tyvärr spöregnade det hela kvällen. Men jag är så glad att vi ändå propsade på att gå ut en liten runda. Vi körde ner till ån som vi har bara nedanför gatan. Men eftersom Merlin inte orkar gå så långt så körde vi dit.

Han trippade på rätt bra och såg glad ut trots att det spöregnade. Men vi såg flera gånger att han var på väg o springa fortare/galoppera men nöjde sig med att trava….det gick kanske inte.

Visade han redan den kvällen att han snart skulle gå över bron?

En sista bild på busbröderna…..

Björn med sina pojkar

Farmor och farfar

Mio hade fnatt i regnet och det höga gräset

Även om han ser pigg ut ser man i ögonen att de är lite stirriga…

Ett leende jag aldrig kommer glömma


Merlin min älskade Merlin!!! Du kommer för alltid vara i mitt hjärta. Varje gång solen skiner säger vi att det är du som lyser ner på oss!!! På natten blinkar stjärnorna- jag är övertygad om att det är du som lyser ner även då på oss!!!! Du var min stjärna och ängel!!! Jag hoppas du har det bra nu och har hittat en massa köttbulleträd och kattmatsfabriker😀
För det är du värd!!! Vi kämpade in i det sista tillsammans, men det var tydligen dags för dig att lämna oss. JAG ÄLSKAR DIG!!!!!! Sov gott!

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

11 kommentarer till Min ängel

  1. Liza skriver:

    Åhh Elisabeth, jag gråter verkligen med er!
    Egentligen har jag inga ord att skriva ner, mycket är skrivet och du har skrivit så fint om honom och du ska veta att jag tänker på er, massor!
    Nu har himlen fått två av världens underbaraste ögon, ett blått och ett brunt , som kommer att glimma och glittra däruppe.❤

    Massor av kramar till dig, Björn och Mio

  2. Johanna skriver:

    Åh vad fint du skriver, mina tårar bara trillar nerför kinderna. Jag förstår att ni haft det tufft, men beslutet var det absolut bästa ni kunde göra. Stor kram från oss, Johanna, Zack & Vicky:)

  3. Catharina skriver:

    Oh, jag klarar knappt inte att läsa dina fina ord, tårarna bara kommer! Jag tycker att det är så sorgligt för er och vet själv hur det känns då jag tog bort min lilla tioåriga yorkshireterrier i vintras.
    Kram på er!

  4. Pia skriver:

    Elisabeth – Björn – Mio – Sotis – Azlan!
    Mina tårar rinner.
    Merlin var en högt älskad hund av fyra fantastiska familjemedlemmar.
    Själen trasas sönder av sorg när man mister en trogen, kär vän. Jag känner med er!
    Jag sa ofta… ”det finns ingen Aussie som är så söt som Merlin” – och det vidhåller jag fortfarande. En söt och glad Aussie med massor med Merlin-egenskaper.
    Han gav så mycket under sin alltför korta tid här på jorden. Nu fortsätter han att ge – utifrån den plats han är. När ni känner något extra i luften är det Merlin som säger hej.
    Din text om Merlin är så fin och talande. Jag ser honom framför mig när jag läser det.
    I mitt uppfödarhjärta finns trygghet och glädje över att Merlin fick bo hos just er. Det var där han hörde hemma – det var där han fick den omtanke, kärlek och omsorg som han så väl förtjänade från början och ända in i slutet.
    Tack – Elisabeth – Björn – Mio – Sotis – Azlan för det fina liv ni gav ”mitt” underverk – Merlin❤
    Kramar från Pia.

  5. Anneli & Clemmie skriver:

    Fantastiska bilder på den alltid så glada Merlin – glad in i det sista… Gråter med er och det finns inga ord till tröst mer än att INGEN kunde åstadkommit ett bättre liv för Merlin än just du och Björn…❤

  6. Charlotte skriver:

    Tårarna trillar…känner så med er!! Tillåt er att sörja rejält. Jag promenerade och promenerade med stackars Pixie och lät bara sorgen och tårarna flöda för Zelda. Kunde knappt gå upprätt, men bara lät känslorna få ta över och det var jobbigt, men samtidigt skönt.
    Stor kram till er båda och Mio!!
    /Charlotte

  7. Lina & Meeko skriver:

    Usch, jag känner såå för er😦
    Att mista sin fyrbenta vän i alltför tidig ålder är nåt jag själv behövt vara med om 2 gånger tidigare😦
    Finns inga ord för hur fruktansvärt smärtsamt det är…
    Klart att ni fattade rätt beslut för Merlin, men det gör aldrig det hela lättare…
    Enda jag kan säga är att ta er tid och sörj och bara gråt.
    Merlin kommer aldrig att gå ur era hjärtan!
    Ta hand om er och krama Mio i massor❤
    Ni har mitt nummer om ni behöver prata.
    Tänker på er.
    Massor av kramar till er!

  8. Tina skriver:

    Så otroligt fint skrivet och vilka fina bilder – de jag såg mellan tårarna….
    Vi tänker på er och sörjer med er. Merlin kunde inte fått ett bättre liv än det som ni gav honom.
    Ni är helt fantastiska och tog absolut rätt beslut.
    Sörj, gråt och låt det ta den tid det tar. Det tar på krafterna, så glöm inte att vila.
    Många kramar från Tina, Madde, Michael, Colin och Charlie

  9. Carina, Bubalu og Diesel skriver:

    May I Go? May I go now?
    Do you think the time is right?
    May I say good-bye to pain-filled days
    and endless lonely nights?

    I’ve lived my life and done my best,
    an example tried to be.
    So can I take that step beyond
    and set my spirit free?

    I didn’t want to go at first,
    I fought with all my might.
    But something seems to draw me now
    to a warm and loving light.

    I want to go. I really do.
    It’s difficult to stay.
    But I will try as best I can
    to live just one more day,

    To give you time to care for me
    and share your love and fears.
    I know you’re sad and so afraid,
    because I see your tears.

    I’ll not be far, I promise that,
    and hope you’ll always know
    that my spirit will be close to you,
    wherever you may go.

    Thank you so for loving me.
    You know I love you too.
    That’s why it’s hard to say good-bye
    and end this life with you.

    So hold me now, just one more time
    and let me hear you say,
    because you care so much for me,
    you’ll let me go today.

    tårene løber ned af kinderne hver gang jeg læser det, og det samme efter jeg har læst din beretning om Merlin – I gjorde det helt rigtige for ham, han var heldig at have sådan fantastiske ejere som Jer❤

  10. Tårarna rinner när jag läser detta, finaste Merlin, han kunde inte ha fått ett bättre hem och varit mer älskad!! Så fruktansvärt sorgligt!! Alla mina tankar går till er!! Kram❤

  11. Maria och pudlarna skriver:

    Vackra ord om en vacker vän, som vi alltid kommer sakna.
    Livet är så orättvist ibland…
    Ta hand om er.
    Kramar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s